Krönika...
“ Låt hjärtat va' me' ”
Skärmen framför mig flimrar i 60 hertz, alltså 60 händelser per sekund. Till en början ett tomt namnlöst dokument. Mitt inre flimrar inte fullt lika snabbt, men bilder, röster och tankar från ett ständigt uppkopplat mediaflöde och strofer från julmelodier trängs i täta filer. “Det strålar en stjärna förunderligt klar...” Det duggar likes och aviseringar i Digitalien. En förflugen längtan efter molnfria natthimlar drar förbi och skymmer för ett ögonblick både den strålande stjärnan i öster och en åtminstone för tillfället nattsvart politik. Någonstans i bakgrunden snarkar en hund eller tre förnöjt medan en annan trotsigt luftar sitt missnöje. Abraham har visst namnsdag. Scrollar en stund i ämnet, för den ständigt närvarande nyfikenhetens skull. Sakta fylls skärmen av tecken. “Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem” varken inne i härbärget eller i Vellinge kommun tydligen. Det är verkligen synd om människorna. Julaftons natt. En medelålders Karl-Bertil i sin villa rynkar pannan i sömnen och vaknar med en flämtning. Hans hjärta bultar hårt i bröstet. En mardröm?
“Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent, a new nation, conceived in liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.” Abraham igen, Lincoln närmare bestämt. Han var nog något på spåret där i Gettysburg. Kärleksbudskapet - Den gyllene regel som förenar religionerna. Något för var och en att tänka på. Kanske ges inte möjligheten att välja enligt det universella kärleksbudskapet lika frekvent som min skärmbild uppdateras. Kanske når den aldrig någonsin 60 hertz. Men om vi åtminstone försöker vrida upp frekvensen lite grann, anstränger oss lite grann extra för ett vänligt leende och ett trevligt bemötande. Väljer bort de hårda orden och de konfrontativa attityderna. Välj inte ta, välj ge. Tänk vilken skillnad vi borde kunna se. Låt hjärtat vara med - Unna dig ett hjärtslags paus, till eftertanke, men helst lite före. Att kärleksbudskapet ständigt bultar inom oss med ungefär en hertz kanske kan vara en påminnelse. Varje hjärtslag räknas ju. Varje. Hjärtslag. Varje. Gång. Varje. Kropp. Varje. Själ. Varje. Dag.
“Four score and seven years ago our fathers brought forth on this continent, a new nation, conceived in liberty, and dedicated to the proposition that all men are created equal.” Abraham igen, Lincoln närmare bestämt. Han var nog något på spåret där i Gettysburg. Kärleksbudskapet - Den gyllene regel som förenar religionerna. Något för var och en att tänka på. Kanske ges inte möjligheten att välja enligt det universella kärleksbudskapet lika frekvent som min skärmbild uppdateras. Kanske når den aldrig någonsin 60 hertz. Men om vi åtminstone försöker vrida upp frekvensen lite grann, anstränger oss lite grann extra för ett vänligt leende och ett trevligt bemötande. Väljer bort de hårda orden och de konfrontativa attityderna. Välj inte ta, välj ge. Tänk vilken skillnad vi borde kunna se. Låt hjärtat vara med - Unna dig ett hjärtslags paus, till eftertanke, men helst lite före. Att kärleksbudskapet ständigt bultar inom oss med ungefär en hertz kanske kan vara en påminnelse. Varje hjärtslag räknas ju. Varje. Hjärtslag. Varje. Gång. Varje. Kropp. Varje. Själ. Varje. Dag.
Vänskap är inte binär
Jag var antagligen en ganska tidig användare av både mobiltelefon och internet. Sverige hade precis grävt upp sitt fotbollsbrons i USA när jag först kopplade upp mig mot den digitala världen. Förnämliga redskap erbjöds efter hand för de som förstod att använda dem. Ett virtuellt Klondike. Men samtidigt ett gungfly av sociala media, falska nyheter, åsiktsbubblor, hets efter likes, hot och näthat i internetdjungelns anonyma undervegetation, och gärna välputsade fasader mot fina gatan till. Inte sällan från samma människor - Troll i skydd av nätens mörker, förvandlade till leende stenansikten strax bortanför skärmens sken. Ett socialt umgänge i cyberspace har över tid visat sig vara väsensskilt från hur vi under långa tider mötts och interagerat ansikte mot ansikte. En generation har nu vuxit upp i den digitala tidsåldern under de tjugofem år som gått. Språket har förändrats, utvecklats påstår en del, förflackats sa Bull, och ganska många har nog, åtminstone sett såhär i historikens backspegel, fått ett väsentligt bredare spektrum i sin kommunikation.
Apropå Internet och vänskap så har jag stött på ett dilemma där. I den digitala världen finns en tendens till det binära - Det polariseras. Antingen eller. På eller av. Att vara en vän i den digitala världen är alltför binärt. Det är stora famnen för alla på en gång liksom. Min vän Puh hajar till. Enligt honom, med sin mycket lilla hjärna, är det binära alltid något gott, ett sött och klibbigt mums att mer än gärna slicka i sig. Men vänskap fungerar inte så. Den är inte binär, inte på eller av. Den är beroende av omvårdnad och behöver näring. Sköter man om den så utvecklas den och växer - Kanske sprider den sig, eller fröar av sig, eller så kan den blomma upp till något ännu vackrare. Vårdas den inte så förtvinar den, vissnar bort, och faller likt höstlöven, som ju i och för sig är vackra tycker Puh, och jag kan bara hålla med. Färg är vackert, och de många olika färgerna på höstens alla löv erbjuder en nog så vacker palett om man jämför den med sommarens klorofyllstinna monokulturer. Men visst, våren och sommaren har sina blommor och mot dessa är hösten utom tävlan av lätt förståeliga skäl. Även om höstens svampar visst kan vara både färgglada och nog så härliga.
Många vackra ord har sagts om vänskap, en del i och för sig sanna. Några kloka, andra till och med minnesvärda. Ett antal grundpelare krävs dock för att vänskapen ska kunna bäras upp. Störst av allt är tilliten. Ömsesidighet och frivillighet är förstås bärande. Jämlikhet är säkert en förutsättning. Förtrolighet och välvilja växer nog fram i spåren av en gemensam strävan. Puh hummar där sitt samtycke och lägger en mjuk varm tass på min axel. Trots att han är en björn med en mycket liten hjärna är han ibland klok som en uggla. Den här gången höll han med.
Min allra klokaste och bästaste kompis Puh - Jag älskar dig!
Morgan Åvitsland
Apropå Internet och vänskap så har jag stött på ett dilemma där. I den digitala världen finns en tendens till det binära - Det polariseras. Antingen eller. På eller av. Att vara en vän i den digitala världen är alltför binärt. Det är stora famnen för alla på en gång liksom. Min vän Puh hajar till. Enligt honom, med sin mycket lilla hjärna, är det binära alltid något gott, ett sött och klibbigt mums att mer än gärna slicka i sig. Men vänskap fungerar inte så. Den är inte binär, inte på eller av. Den är beroende av omvårdnad och behöver näring. Sköter man om den så utvecklas den och växer - Kanske sprider den sig, eller fröar av sig, eller så kan den blomma upp till något ännu vackrare. Vårdas den inte så förtvinar den, vissnar bort, och faller likt höstlöven, som ju i och för sig är vackra tycker Puh, och jag kan bara hålla med. Färg är vackert, och de många olika färgerna på höstens alla löv erbjuder en nog så vacker palett om man jämför den med sommarens klorofyllstinna monokulturer. Men visst, våren och sommaren har sina blommor och mot dessa är hösten utom tävlan av lätt förståeliga skäl. Även om höstens svampar visst kan vara både färgglada och nog så härliga.
Många vackra ord har sagts om vänskap, en del i och för sig sanna. Några kloka, andra till och med minnesvärda. Ett antal grundpelare krävs dock för att vänskapen ska kunna bäras upp. Störst av allt är tilliten. Ömsesidighet och frivillighet är förstås bärande. Jämlikhet är säkert en förutsättning. Förtrolighet och välvilja växer nog fram i spåren av en gemensam strävan. Puh hummar där sitt samtycke och lägger en mjuk varm tass på min axel. Trots att han är en björn med en mycket liten hjärna är han ibland klok som en uggla. Den här gången höll han med.
Min allra klokaste och bästaste kompis Puh - Jag älskar dig!
Morgan Åvitsland
Liv
Definitionen på liv är här hämtad från Nationalencyklopedin.“Liv, egenskap hos organismer som utmärks av bland annat förmåga till fortplantning, ämnesomsättning och energiomsättning samt evolution genom naturligt urval.” Den är kortfattad, men ändå säger den allt, på ett högst vetenskapligt och knastertorrt vis. Lite grann som årets sommar… Livet är ibland just så dammande torrt, som en småländsk grusväg efter alltför många regnfria sommarveckor. Kanske är inte den definitionen den allra bästa, men den är i alla fall sanningsenlig, om än inte fullständig, och trist nog inte ställd i relation till något. En nog så viktig och kompletterande egenskap som ju ger livet dess eget värde. Något som vanligtvis uppskattas, åtminstone av besjälat liv. Liv bör, bland mycket annat, ställas i relation till sin motsats - Avsaknad av liv. Epikuros, en grek, nåja son till en atenare, uppvuxen på Samos, ger dock en ganska betryggande beskrivning av döden. “Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.”
Kärlek, vilja, längtan är långt trevligare egenskaper som gör livet lite fylligare och lite mer färgglatt. Tro och hopp är andra klassiker som för de flesta människor har åtminstone viss betydelse. Ju fler av dessa underbara egenskaper som får plats i och kompletterar ett liv skänker det nyanser som bokstavligen öppnar portar till nya dimensioner. Förmågan att lära känna livets många olika perspektiv och texturer varierar förmodligen likt till exempel förmågan att kunna sjunga vackert, eller någon annan intressant eller förbisedd kapacitet. Att förundras över livet och alla dess gåvor och glädjas över alla de upptäckter som det erbjuder den nyfikne gör det till en minst sagt spännande resa, om än i en förhållandevis bräcklig farkost. Dessa livets farkoster kan se svindlande olika ut. Skillnaden är monumental på en människa och ett japanskt jätteostron, men att förneka att båda har förmågan till liv vore fel. Växter är för den delen också levande, till och med svampar, även om det är tveksamt ifall de båda sistnämnda på egen hand har förmågan till besjälat liv. Något som kanske kunde ifrågasättas också för en del två och fyrbenta livsformer...
Liv påverkas av tid och över tid. Åtminstone är det ett av de kriterier som gäller för organismer från vår planet. Men till och med ett stearinljus har förmåga till ämnesomsättning förutsatt att man tänder det och ger det en levande[sic] låga. När tänds vi och när slocknar våra ljus? Att livet är fantastiskt och på så många vis svårbegripligt går inte att förneka. Hur det uppstod, när och varför, är gåtor som än så länge inte fått några enkla och entydiga svar. Om själen är en del av livet eller ens något som påverkas av tid är bara ytterligare en hisnande fråga. Och hur fungerar de broar som förenar dessa båda, eller för den delen, de klyftor som broarna söker överbrygga.
Morgan Åvitsland
Under röda fanor
1:a maj - En dag som andra, eller en dag att demonstrera? På vilket sätt angår arbetarrörelsens stora manifestation oss idag? En del av oss är ju knappast ens en del av arbetarrörelsen. Andra gör anspråk på att vara det. Någon annan kanske i princip aldrig är ledig. Sätter lönen kanske gränsen för vem som är arbetare, eller storleken på bankkontot eller aktieportföljen? Dessutom har ju på senare år en del demonstrationer av andra slag än arbetarrörelsens trist nog försökt att åka snålskjuts på dagens speciella betydelse. Kanske är de rädda att gå vilse i den stora vida världen med alla sina olika värden - Kanske bör vi ta deras oro på allvar, kanske inte. Är det då mer drag under galoscherna än under arbetarrörelsens skyddsskor med stålhätta i dagens demonstrationer? Räknas man förresten som demonstrant (eller arbetare) om man har pumps eller sneakers, men inte om man har näbbstövlar - Och får man ens ha burka på sig, eller stay-ups och kängor?
Jag har sedan en tid ansett sinnesrobönen vara en god ledstjärna. Ni känner säkert till den. De tre första raderna är nog välbekanta för de flesta. "Gud, ge mig sinnesro nog att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Men vid en närmare titt på dess fortsättning har jag börjat tvivla på legitimiteten i den. Det lilla tvivlet som såtts i mig är kanske ett groende frö av förändring. Just att tvivla utgör förmodligen en av grundstenarna i det som på längre sikt bygger förändringar. Att vara utsatt för orättvisor, diskriminering, förföljelse och övergrepp är andra, utan inbördes rangordning. Att söka efter rimlig och rättvis fördelning av resurser och arbete bör vara de riktlinjer efter vilka grundstenarna placeras.
Vilken bäring har den 1:a maj för dig och mig, och alla de andra? Ja det beror ju förstås på vilken utgångspunkt man har och vilken kurs man följer. Definierar man sig som arbetare så är det förmodligen viktigt av andra anledningar än den som anser sig vara fattigpensionär, vårdare av vuxen man i hemmet, eller kanske student. Ett vet jag säkert. Din egen världsbild sätter kursen för dina handlingar vid rodret, också denna dag. Låt fakta, eftertanke och goda analyser vara dina ledstjärnor. Låt inte dina känslor styra, men se till så att de finns med i båten. Moral, etik, värderingar och rätt är en god kompass att förlita sig på i de stormiga vatten som utgör vår värld. Demonstrera gärna, oavsett vilken gruppering du anser dig tillhöra, men var också beredd på att gå till väders eller stå till rors för att ta din törn. Det viktigaste är kanske inte nödvändigtvis att demonstrera, utan att aldrig förlora tron och hoppet om att saker och ting faktiskt går att förändra. Det och förstås också att arbeta för att uppnå målet. Men om man ska ta det med ro, starta motorn eller gå för segel får sjökortet och prognoserna avgöra.
Morgan Åvitsland
Jag har sedan en tid ansett sinnesrobönen vara en god ledstjärna. Ni känner säkert till den. De tre första raderna är nog välbekanta för de flesta. "Gud, ge mig sinnesro nog att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Men vid en närmare titt på dess fortsättning har jag börjat tvivla på legitimiteten i den. Det lilla tvivlet som såtts i mig är kanske ett groende frö av förändring. Just att tvivla utgör förmodligen en av grundstenarna i det som på längre sikt bygger förändringar. Att vara utsatt för orättvisor, diskriminering, förföljelse och övergrepp är andra, utan inbördes rangordning. Att söka efter rimlig och rättvis fördelning av resurser och arbete bör vara de riktlinjer efter vilka grundstenarna placeras.
Vilken bäring har den 1:a maj för dig och mig, och alla de andra? Ja det beror ju förstås på vilken utgångspunkt man har och vilken kurs man följer. Definierar man sig som arbetare så är det förmodligen viktigt av andra anledningar än den som anser sig vara fattigpensionär, vårdare av vuxen man i hemmet, eller kanske student. Ett vet jag säkert. Din egen världsbild sätter kursen för dina handlingar vid rodret, också denna dag. Låt fakta, eftertanke och goda analyser vara dina ledstjärnor. Låt inte dina känslor styra, men se till så att de finns med i båten. Moral, etik, värderingar och rätt är en god kompass att förlita sig på i de stormiga vatten som utgör vår värld. Demonstrera gärna, oavsett vilken gruppering du anser dig tillhöra, men var också beredd på att gå till väders eller stå till rors för att ta din törn. Det viktigaste är kanske inte nödvändigtvis att demonstrera, utan att aldrig förlora tron och hoppet om att saker och ting faktiskt går att förändra. Det och förstås också att arbeta för att uppnå målet. Men om man ska ta det med ro, starta motorn eller gå för segel får sjökortet och prognoserna avgöra.
Morgan Åvitsland
Är jag same då?
I dag, den 6/2 är det Sápmis nationaldag. Bör jag fira den? Min far föddes 1915, under det första världskriget. I det som då var ett mycket ungt Norge och som fortfarande är norra Norge, men också mitt i det som allt oftare benämns som Sápmi. Han växte upp där, någon mil söder om Narvik i det lilla fiskeläget Ballangen i de inre vikarna av Lofoten. Om han talade nordsamiska vet jag faktiskt inte. Medan han ännu levde, under mina tidiga år, pratade han enbart svenska, men med ganska kraftig norsk brytning - Ett slags svorska eller pigeonskandinaviska. Som så många andra lämnade han sitt land under ett krig, det andra världskriget. Om han tvingades iväg, flydde, eller om han valde det själv är fortfarande något av en gåta för de efterlevande. Folk migrerar hit och dit av många orsaker. Under sin vistelse på ett flyktingläger i Sverige mötte han så min mor - En statarkvinna, dotter till ett barnhemsbarn. Företeelsen statare är och var en av de fulare fläckarna på det svenska klädedräkten, som om man synar den i sömmarna inte är så ren som man först kan tro. Det finns stora och solkiga partier både här och då.
Under det första världskriget gick tre stora europeiska kejsardömen sitt öde till mötes. Det ryska, det osmanska och det österrikisk-ungerska. De kartor jag studerade i min bergvallska skolatlas visade för mig att länder, eller stater om man så vill, var just statiska;) De var stabila. Förändring tillhörde alltid ett dimmigt historiskt förflutet och var aldrig en pågående realitet. Åtminstone enligt min världsbild, jag som aldrig upplevt något annat. Nu vet jag mer. Demokrati är en förvånansvärt bräcklig företeelse. Vi bör nog bygga på den och renovera den varje dag så att den inte raseras av alltför starka känslostormar. Emellanåt händer det att grupper ställs mot varandra för att nå i mina ögon ganska tvivelaktiga mål, oftast ivrigt påhejade av de som tror sig vinna något på det, och/eller de som inte vet eller förstår bättre, eller på annat vis är felinformerade… I spetsen står inte sällan de som vill ha mer än andra. De som inte bryr sig så mycket om andra än sig själva. Om makt bör delas eller koncentreras finns det många åsikter, men den bör förmodligen inte samlas på hög hos den eller de som brukar den för egna syften och egen vinning.
Själv är jag född och uppvuxen i Nissafors, Sverige. De gamla gränslanden mot Danmark. Är jag då smålänning? Same? EU-medborgare eller kanske bara människa? Jag föder upp djur, har tattare i släkten, rötter som både same och statare, norsk och svensk. Enbart de jag räknar som familj har bakgrunder från fler länder än jag har fingrar. Mina vänner kommer från den bergvallska skolatlasens alla hörn. Ett FN i miniatyr. Några bor nära mig, andra finns nära mig på andra plan. Och oavsett om vi går på två eller fyra ben, flyger hoppar eller kryper, så är vi alla delar av något större. Det är upp till oss själva att välja hur vi vill definiera det. För egen del är jag en oftast vänlig, smått förtappad själ som varje dag i min tillvaro försöker att välja rätt, göra rätt och om jag kan - Gärna försöka lära mig något nytt på min väg genom livet, samtidigt som jag är till åtminstone någon hjälp och nytta för de jag älskar och övriga i min närhet. Allt utan att skada, förminska, titta snett på eller se ner på någon annan. Dessutom försöker jag att vårda naturen, både i min närhet och i ett större perspektiv - Att bruka den snarare än att missbruka den. Är jag same då? Kanske det. Oxå:)
Morgan Åvitsland
Under det första världskriget gick tre stora europeiska kejsardömen sitt öde till mötes. Det ryska, det osmanska och det österrikisk-ungerska. De kartor jag studerade i min bergvallska skolatlas visade för mig att länder, eller stater om man så vill, var just statiska;) De var stabila. Förändring tillhörde alltid ett dimmigt historiskt förflutet och var aldrig en pågående realitet. Åtminstone enligt min världsbild, jag som aldrig upplevt något annat. Nu vet jag mer. Demokrati är en förvånansvärt bräcklig företeelse. Vi bör nog bygga på den och renovera den varje dag så att den inte raseras av alltför starka känslostormar. Emellanåt händer det att grupper ställs mot varandra för att nå i mina ögon ganska tvivelaktiga mål, oftast ivrigt påhejade av de som tror sig vinna något på det, och/eller de som inte vet eller förstår bättre, eller på annat vis är felinformerade… I spetsen står inte sällan de som vill ha mer än andra. De som inte bryr sig så mycket om andra än sig själva. Om makt bör delas eller koncentreras finns det många åsikter, men den bör förmodligen inte samlas på hög hos den eller de som brukar den för egna syften och egen vinning.
Själv är jag född och uppvuxen i Nissafors, Sverige. De gamla gränslanden mot Danmark. Är jag då smålänning? Same? EU-medborgare eller kanske bara människa? Jag föder upp djur, har tattare i släkten, rötter som både same och statare, norsk och svensk. Enbart de jag räknar som familj har bakgrunder från fler länder än jag har fingrar. Mina vänner kommer från den bergvallska skolatlasens alla hörn. Ett FN i miniatyr. Några bor nära mig, andra finns nära mig på andra plan. Och oavsett om vi går på två eller fyra ben, flyger hoppar eller kryper, så är vi alla delar av något större. Det är upp till oss själva att välja hur vi vill definiera det. För egen del är jag en oftast vänlig, smått förtappad själ som varje dag i min tillvaro försöker att välja rätt, göra rätt och om jag kan - Gärna försöka lära mig något nytt på min väg genom livet, samtidigt som jag är till åtminstone någon hjälp och nytta för de jag älskar och övriga i min närhet. Allt utan att skada, förminska, titta snett på eller se ner på någon annan. Dessutom försöker jag att vårda naturen, både i min närhet och i ett större perspektiv - Att bruka den snarare än att missbruka den. Är jag same då? Kanske det. Oxå:)
Morgan Åvitsland
Rock around the clock!
Dagar som gått, tider som flytt. Tiden som en flod som sakta flyter fram, eller som en bäck, en fors som kastar sig nerför livets branter i skummande virvlar. Ibland fryser den till, stelnar i ett fångat ögonblick. Jag har tänkt mycket på tiden sedan jag påbörjade projektet med att digitalisera bilder åt hembygdsföreningen i det samhälle jag bor i. Minnesbilder från avlägsna människor, hus och gårdar. Ur ett digitalt vakuum skingrades dimmorna och som genom ett trollslag är alla halvt bortglömda platser och namn åter en del av vår vardag. För någon kanske det innebär att berättelser och namn förvaltas i ytterligare en generation. För någon annan kanske det väcker ett förut otippat intresse. Jag hoppas att det blir så. Jag hoppas att dessa frusna ögonblick faktiskt gör skillnad för några och att historier och minnen åter väcks till liv, både de goda och de som kanske förtigits...
Tiden har som jag förut nämnde, förmågan att vid olika förlopp färdas med olika hastigheter. Visst känner ni igen känslan av att inte hinna med, att känna minuter och timmar virvla runt vaderna och nästan få dig att tappa fotfästet just när du kanske behöver det som bäst. Andra gånger känner man tystnaden och stillheten runt sig nästan som om man vore infrusen i ett isblock av tid. Allt står still, klockans minutvisare vägrar envist röra sig, och sekundernas långsamma hjärtslag tycks avstanna allt mer. Kanske har det med ålder att göra. Kanske beror det på vilka förväntningar man har. Tid är något relativt, och den inställning man själv väljer att ha är nog ganska avgörande. Spelar det egentligen någon roll ifall du eller middagen blir några minuter sen? Måste du vara färdig just idag, eller framme i tid? Livet avgörs i sudden death ändå, vad du än väljer.
Tid enligt saol. "Bestämd del av det förflutna, nuet och det kommande" En snustorr definition som knarrar och nästan dammar i munnen när man läser den. Lite som att av misstag få munnen full med kanelen från julegröten som blev kvar när tomten försvunnit med sina tröttkörda renar och sin tömda släde. Metaforer och begrepp som atomtid, absolut tid, relativistisk tid, tidsintervall och tidsperspektiv är lika hejdlöst trista. Tiden är för mig något gåtfullt och undflyende. En enigmatisk paradox som både lockar och skrämmer och egentligen kanske ett förhållningssätt till livet och dess förgänglighet snarare än något annat. Vad väljer man att göra med sin tid? Fyller man den med innehåll, eller fördriver man den... Spenderar man den, förhoppningsvis då på ett hållbart sätt eller väljer man att slösa med den och hoppas att resurserna är oändliga. Tiden är ju i sig oändlig. I varje fall väljer jag att tro det - Tills motsatsen är bevisad. Doomsday clock tycker jag att vi gemensamt drar ur sladden på och kastar batterierna i holken :) Gott nytt år, idag, i morgon och alla andra dagar!
Morgan Åvitsland
Tiden har som jag förut nämnde, förmågan att vid olika förlopp färdas med olika hastigheter. Visst känner ni igen känslan av att inte hinna med, att känna minuter och timmar virvla runt vaderna och nästan få dig att tappa fotfästet just när du kanske behöver det som bäst. Andra gånger känner man tystnaden och stillheten runt sig nästan som om man vore infrusen i ett isblock av tid. Allt står still, klockans minutvisare vägrar envist röra sig, och sekundernas långsamma hjärtslag tycks avstanna allt mer. Kanske har det med ålder att göra. Kanske beror det på vilka förväntningar man har. Tid är något relativt, och den inställning man själv väljer att ha är nog ganska avgörande. Spelar det egentligen någon roll ifall du eller middagen blir några minuter sen? Måste du vara färdig just idag, eller framme i tid? Livet avgörs i sudden death ändå, vad du än väljer.
Tid enligt saol. "Bestämd del av det förflutna, nuet och det kommande" En snustorr definition som knarrar och nästan dammar i munnen när man läser den. Lite som att av misstag få munnen full med kanelen från julegröten som blev kvar när tomten försvunnit med sina tröttkörda renar och sin tömda släde. Metaforer och begrepp som atomtid, absolut tid, relativistisk tid, tidsintervall och tidsperspektiv är lika hejdlöst trista. Tiden är för mig något gåtfullt och undflyende. En enigmatisk paradox som både lockar och skrämmer och egentligen kanske ett förhållningssätt till livet och dess förgänglighet snarare än något annat. Vad väljer man att göra med sin tid? Fyller man den med innehåll, eller fördriver man den... Spenderar man den, förhoppningsvis då på ett hållbart sätt eller väljer man att slösa med den och hoppas att resurserna är oändliga. Tiden är ju i sig oändlig. I varje fall väljer jag att tro det - Tills motsatsen är bevisad. Doomsday clock tycker jag att vi gemensamt drar ur sladden på och kastar batterierna i holken :) Gott nytt år, idag, i morgon och alla andra dagar!
Morgan Åvitsland
Hopp
Snart är det över. Likt politiken i Spanien mörknar de klaraste gröna, röda och gula nyanserna alltmer mot svartbrunt. I skogarna försvinner kantareller och älgar en efter en och snart återstår endast eftersmaker. Färgerna faller i raskare takt till marken och vindarna viskar allt tystare i trädens kronor. De blad som fallit är efteråt mest till förtret - Ifall man inte har en oemotståndlig lust att likt barnen hoppa i lövhögarna som mödosamt räfsats ihop. Och visst, när eftermiddagsmörkret sänkt sig och alla grannar och vänner gått in är jag också gärna där och testar att göra en kullerbytta eller två rakt in i lövhögen. Det måste jag nästan göra för att stå ut med den mörknande senhösten. Det gäller ju att också mentalt klara av den tystnande övergången mellan en nästan vangoghskt färgsprakande höst och en annalkande och hotfullt polariserande svartvit vinter.
Väl inne i stugvärmen tänder jag gärna ett ljus eller sju. Låter dem värma och lysa upp kvällar och nätter. Ljusen är mitt värn, min taggtråd mot mörkret och kylan utanför det trygga hemmet. Var för sig är de små ljusen inget som förmår jaga mörkret på flykt, men tillsammans kan de mycket väl lysa upp ett rum. De gör tillvaron lite hemtrevligare och de långa mörka och till antalet många timmarna lite lättare att härda ut. Apropå timmar förresten... Nästa helg är det dags att återigen justera om från sommar till vintertid. En sparad timma enligt en del. En pina enligt andra. En timma tid som tas ifrån dig nu, för att återbördas till våren. En timma som fattas dig. Futtigt kan tyckas, för vad är väl en timma? Allt i vissa fall - Något obetydligt i andra. En efterlängtad stund med en sedan länge saknad vän. En promenad i skogen. En kärleksstund. En väntan som man egentligen inte alls orkar med. Fem snoozningar. Ett ögonblick av sömn - En evighet.
Vinter! Kyla, snö och is - Nåja, i södra Sverige är det väl mest kalla regn, nollgradiga veckor med regniga eller slaskiga vägar som ibland fryser till tvättbrädor eller i värsta fall till förrädisk svart ishalka. Gräsmattan på min egen bakgård förvandlas nu inom kort till något som mest påminner om de leriga skyttegravarna i Flandern under första världskriget. Gräset trampas ner i leran och försvinner. Den bruna sörjan tar över för ett par månader och jag halkar hjälplöst omkring tillsammans med familjens grandisar tills våren åter torkar upp marken och det spröda gröna så sakteliga börjar att spira. Vinter har gått från att vara en årlig realitet till att alltmer enbart likna en förhoppning. Snö, kyla, blanka sjöisar och snöbollskrig förbyts allt oftare från årliga glädjeämnen till att vara enbart minnen från barndomen. Jag har trots allt hopp om en riktig vinter i år. Jag har hopp om miljön, hopp om framtiden och hopp om den vår som så småningom kommer åter. Brorsan har till och med köpt en snöskoter - Det är också hoppfullt :)
Morgan Åvitsland
Väl inne i stugvärmen tänder jag gärna ett ljus eller sju. Låter dem värma och lysa upp kvällar och nätter. Ljusen är mitt värn, min taggtråd mot mörkret och kylan utanför det trygga hemmet. Var för sig är de små ljusen inget som förmår jaga mörkret på flykt, men tillsammans kan de mycket väl lysa upp ett rum. De gör tillvaron lite hemtrevligare och de långa mörka och till antalet många timmarna lite lättare att härda ut. Apropå timmar förresten... Nästa helg är det dags att återigen justera om från sommar till vintertid. En sparad timma enligt en del. En pina enligt andra. En timma tid som tas ifrån dig nu, för att återbördas till våren. En timma som fattas dig. Futtigt kan tyckas, för vad är väl en timma? Allt i vissa fall - Något obetydligt i andra. En efterlängtad stund med en sedan länge saknad vän. En promenad i skogen. En kärleksstund. En väntan som man egentligen inte alls orkar med. Fem snoozningar. Ett ögonblick av sömn - En evighet.
Vinter! Kyla, snö och is - Nåja, i södra Sverige är det väl mest kalla regn, nollgradiga veckor med regniga eller slaskiga vägar som ibland fryser till tvättbrädor eller i värsta fall till förrädisk svart ishalka. Gräsmattan på min egen bakgård förvandlas nu inom kort till något som mest påminner om de leriga skyttegravarna i Flandern under första världskriget. Gräset trampas ner i leran och försvinner. Den bruna sörjan tar över för ett par månader och jag halkar hjälplöst omkring tillsammans med familjens grandisar tills våren åter torkar upp marken och det spröda gröna så sakteliga börjar att spira. Vinter har gått från att vara en årlig realitet till att alltmer enbart likna en förhoppning. Snö, kyla, blanka sjöisar och snöbollskrig förbyts allt oftare från årliga glädjeämnen till att vara enbart minnen från barndomen. Jag har trots allt hopp om en riktig vinter i år. Jag har hopp om miljön, hopp om framtiden och hopp om den vår som så småningom kommer åter. Brorsan har till och med köpt en snöskoter - Det är också hoppfullt :)
Morgan Åvitsland
I fablernas värld
“I fablernas värld, där står vad djuren gör och tänker. Djur har också människors känslor.” Där har djur oftast också en egen röst. I människornas värld, eller kanske snarare deras era, vi kan väl för enkelhetens skull kalla den för Antropocen - Där har djuren stegvis tappat sin röst - Lite grann som i prins Caspians Narnia, av C.S Lewis. Människor i gemen har över tid förlorat sin förmåga att förstå och känna djurens känslor och tankar. Utvecklingen har gått framåt [sic!] I allt väsentligt har människors umgänge med djur minskat. Det som förut var ett naturligt inslag i människors vardag - Att praktiskt taget alla levde med djur, har sakta men säkert förändrats. Att leva med djur har under antropocen blivit mer av ett personligt val. Vill man utvecklas, ha egentid, förverkliga sig själv - Ja då är valet för många att leva utan djur. Vad har det gjort med människorna, och är det verkligen att utvecklas till något bättre?
Under Antropocen har djurens behov av advokater därför ökat. Den eller de som förlorat sin röst, eller åtminstone fått den kraftigt försvagad behöver i allt större utsträckning individer som för deras talan och främjar deras sak. En i mitt tycke rättfärdig kamp där det är viktigt att stå på de svagas sida, de röstlösas sida. Många människor gör detta val för att de helt enkelt älskar djur. En del stödjer djurens kamp i sitt dagliga arbete. Till och med ting och uttryck hedrar djuren i vår närhet. Gamla böcker får hundöron, någon gör en pudel, andra genomför fria val eller hamstrar om de får. En del är dessutom glada som laxar. Djurens advokater och deras aktivister arbetar på många olika sätt. För några år sedan när jag var relativt nybliven lastbilschaufför råkade jag ut för några djurrättsaktivisters efterspel längsmed väg 152 mellan Hillerstorp och Skillingaryd. Under några dagar körde jag där ofrivilligt säkert ihjäl minst ett hundratal frisläppta minkar. Jobbiga dagar för en djurvän!
I naturen finner jag min inre frid. Dit går jag för att promenera med hundar, vandra bland rävar, älgar och andra vilda djur. Skogen är för mig en katedral där trädens pelare bär upp himlars och stjärnors valv och Bach är porlande ljuv musik, så här års ackompanjerad av en tusennäbbad kör av fåglar. En fristad för många, både djur och människor. Där påminns man om människans existens och att vi är en del av naturen, inte dess härskare. Naturens väsen låter oss förstå vår rätta plats i tillvaron och vår samhörighet med allt runtomkring. Naturen är så mycket mer än enbart resurser, den är också en skola där människorna skolkat från undervisning i många år, fuskat på proven och dragits med usla betyg. Från Naturen - Ex cathedra; har ett krav på bättring ställts. Det är upp till de människor som lever i antropocen att faktiskt hörsamma djurens och naturens stilla bön. Lyssna på oss! Förstör inte vår värld. Ta hand om oss, och rädda naturen - Den bör vara alla människors plikt att värna, och det är också “Alle mans rätt” att vistas där, tillsammans med djuren som delar den med oss.
Morgan Åvitsland
Vårtal 2017
Det är lite kallt och huttrigt men alla gläds vi åt ljuset. Alla rätar på sig lite grand – Allt eftersom ljuset blir allt klarare och dagarna blir längre. Det är vår och blommorna tvekar fortfarande lite grand men fåglarna har fullt upp. Prins Gustav fångar stämningen i sin vårsång där några strofer lyder:
"Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur'n, Lärkan mig svarar och trasten i lunden, Ärlan på åkern och orren i fur'n."
Ja, det låter överallt och våren är här. Och dagarna blir längre.
Det gör något med oss – Ljuset. Det letar sig in i oss på olika sätt och får oss att reagera. Vi människor är ju också mycket som blommor. Vi öppnar oss och vänder oss mot ljuset.
Ibland har vi många tankar om hur vi vill att det ska vara. Vi skapar förväntningar och bilder inom oss. Förväntningar byggs om vad sol och sommar kan innebära. Men vad händer om förväntningar inte infrias som man önskade att de skulle vara.
Magnus Malm skriver i en kolumn att längtan vidgar våra hjärtan och gör oss mer levande, medan missnöjet krymper hjärtat och gör det tyngre att leva. Längtan och missnöje är två stora drivkrafter som är viktiga att särskilja.
För lite handlar det om att söka ljuset och se vad som finns där, eller att landa i det mörka och dras till dess energier. Den där lusten att leta efter alla tänkbara brister och defekter både på sig själv och andra. Borde är en ledstjärna. Det borde vara si eller så och när det inte är så, växer missnöjet, som tistlar i åkern. Det är som att fastna i fjolårsgräset och inte få sin näring från de friska gröna bladen. För missnöjet utgår alltid från färdiga bilder – om det inte är så här, är jag inte nöjd. Men hur ofta inträffar något precis som man har förväntat sig. Handen på hjärtat – Inte speciellt ofta.
Längtan däremot utgår från ett öppet hjärta och törstar mer efter verkligt liv än det som lever upp till krav och förutfattade meningar och idéer om hur något borde vara. Därför är längtan öppen och sökande – och kan tacksamt ta emot även den minsta vink, och lämnar efter sig goda eftersmaker och en lust att söka vidare.
Vi kan också kalla det för att leva med ett öppet sinne och låta oss överraskas. Låta ljuset och vårvärmen öppna våra sinnen och våga leva ett öppet liv. För det handlar om modet och insikten om att det alltid finns kalla vinddrag och ilar som påverkar oss. Men längtan efter liv kan bara ske i det öppna.
Det är många idag som visar fysiskt mod på många sätt – inte minst genom att testa sina gränser i olika lopp eller dylikt och det är gott så men det finns också en annan typ av mod – Det inre andliga modet. Det innebär att följa sitt hjärtas djupaste längtan med risk för att förlora det vi hoppats på. Ordet kurage kommer från det latinska ordet cor som betyder hjärta. Ett modigt ord eller handlande är det som kommer från hjärtat. För hjärtat är inte bara den plats där vi har känslorna – hjärtat enligt bibeln är vårt väsens kärna, centrum för tankar, känslor, längtan och beslut. Ett modigt liv är ett liv utifrån sitt centrum. Sin egen längtan och modet att vara öppen.
Gud har lagt evigheten i våra hjärtan och han söker kontakt med oss i vårt innersta. Sökandet hos oss kanske kan stavas längtan – Som rör sig i oss. Längtan efter något som vi inte alltid kan sätta ord på. Men det är en drivkraft att vilja söka och öppna oss. När Gud möter den hungern finns mycket glädje och tacksamhet.
Marianne Häggkvist
Det är lite kallt och huttrigt men alla gläds vi åt ljuset. Alla rätar på sig lite grand – Allt eftersom ljuset blir allt klarare och dagarna blir längre. Det är vår och blommorna tvekar fortfarande lite grand men fåglarna har fullt upp. Prins Gustav fångar stämningen i sin vårsång där några strofer lyder:
"Glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar jag våren i friska natur'n, Lärkan mig svarar och trasten i lunden, Ärlan på åkern och orren i fur'n."
Ja, det låter överallt och våren är här. Och dagarna blir längre.
Det gör något med oss – Ljuset. Det letar sig in i oss på olika sätt och får oss att reagera. Vi människor är ju också mycket som blommor. Vi öppnar oss och vänder oss mot ljuset.
Ibland har vi många tankar om hur vi vill att det ska vara. Vi skapar förväntningar och bilder inom oss. Förväntningar byggs om vad sol och sommar kan innebära. Men vad händer om förväntningar inte infrias som man önskade att de skulle vara.
Magnus Malm skriver i en kolumn att längtan vidgar våra hjärtan och gör oss mer levande, medan missnöjet krymper hjärtat och gör det tyngre att leva. Längtan och missnöje är två stora drivkrafter som är viktiga att särskilja.
För lite handlar det om att söka ljuset och se vad som finns där, eller att landa i det mörka och dras till dess energier. Den där lusten att leta efter alla tänkbara brister och defekter både på sig själv och andra. Borde är en ledstjärna. Det borde vara si eller så och när det inte är så, växer missnöjet, som tistlar i åkern. Det är som att fastna i fjolårsgräset och inte få sin näring från de friska gröna bladen. För missnöjet utgår alltid från färdiga bilder – om det inte är så här, är jag inte nöjd. Men hur ofta inträffar något precis som man har förväntat sig. Handen på hjärtat – Inte speciellt ofta.
Längtan däremot utgår från ett öppet hjärta och törstar mer efter verkligt liv än det som lever upp till krav och förutfattade meningar och idéer om hur något borde vara. Därför är längtan öppen och sökande – och kan tacksamt ta emot även den minsta vink, och lämnar efter sig goda eftersmaker och en lust att söka vidare.
Vi kan också kalla det för att leva med ett öppet sinne och låta oss överraskas. Låta ljuset och vårvärmen öppna våra sinnen och våga leva ett öppet liv. För det handlar om modet och insikten om att det alltid finns kalla vinddrag och ilar som påverkar oss. Men längtan efter liv kan bara ske i det öppna.
Det är många idag som visar fysiskt mod på många sätt – inte minst genom att testa sina gränser i olika lopp eller dylikt och det är gott så men det finns också en annan typ av mod – Det inre andliga modet. Det innebär att följa sitt hjärtas djupaste längtan med risk för att förlora det vi hoppats på. Ordet kurage kommer från det latinska ordet cor som betyder hjärta. Ett modigt ord eller handlande är det som kommer från hjärtat. För hjärtat är inte bara den plats där vi har känslorna – hjärtat enligt bibeln är vårt väsens kärna, centrum för tankar, känslor, längtan och beslut. Ett modigt liv är ett liv utifrån sitt centrum. Sin egen längtan och modet att vara öppen.
Gud har lagt evigheten i våra hjärtan och han söker kontakt med oss i vårt innersta. Sökandet hos oss kanske kan stavas längtan – Som rör sig i oss. Längtan efter något som vi inte alltid kan sätta ord på. Men det är en drivkraft att vilja söka och öppna oss. När Gud möter den hungern finns mycket glädje och tacksamhet.
Marianne Häggkvist
Den bortre väggen
Den bortre väggen har en utsatt position. Det är dit, i skuggornas utmarker som ljuset sällan når och dess existens är därför snarare anad, mer emotionellt än visuellt konstaterad. Man vet att den finns där. Man litar på den. Den bortre väggen står emot. Det är dess främsta uppgift. Den utstår mycket och den är byggd att tåla ännu mycket mer. Det är mot den bortre väggen ögonen söker sig när stormar tjuter och objudna vindars trevande fingrar letar sig in genom knappa springor. När otryggheten knackar på. När det knakar i husets väsen och vibrationer får stommen att protestera i vånda. Den bortre väggen står emot. Det är vad den gör.
Vår egen bortre vägg - Hur ser den ut? Vad i oss är det som står emot när stormar rycker och sliter i våra kroppar och själar. Hur är vi byggda och hur klarar vi ut de svåra stunder som emellanåt plågar och hemsöker. Var befinner sig vår egen bortre vägg. Fladdrar ett vinddrivet skuggspel över en kylslagen insida eller är den kanske värmd av en blek men närande vårsol. Kan man med handen, eller i själen känna värmen från utsidan? Hur djupa är den bortre väggens rötter? Står den på en solid grund - Ett fundament som gör den trygg och stadig i alla väder, eller är den ett hafsverk. Den bortre väggen har en utsatt position. Den bortre väggen står emot. Det är vad den gör.
Oavsett hur ditt eget inre hus är byggt. Om än den bortre väggen står emot den bitande kalla, frostbelagda nordan eller mot ett stormande regnpiskat sydväst. Den bortre väggens uppgift är att stå emot, både hetta, fukt och kyla, under svåra tider och tunga prövningar. Hur väl du har byggt den är ett resultat av många kriterier. Av vad du har byggt. Av hur du har byggt. Hur ditt fundament ser ut och hur djupt det är rotat. Har du byggt i trygghet bland andra, eller ensam på en utsatt plats där elementen brottas med din existens. Att bygga ett hus på ofri grund är sällan en god idé. Att förlita sig på beprövad teknik ger ofta trygghet. Att innovatörer och nya tekniker ofta stöter på motstånd är känt, men resultatet kan ibland förbluffa. Och få är det väl som idag bygger borgar i sten. Utveckling och framsteg hör ihop med människan. En varelse skapt för förändring. Den bortre väggen står emot - Det är vad den gör. Den rämnar inte!
Morgan Åvitsland
Den bortre väggen har en utsatt position. Det är dit, i skuggornas utmarker som ljuset sällan når och dess existens är därför snarare anad, mer emotionellt än visuellt konstaterad. Man vet att den finns där. Man litar på den. Den bortre väggen står emot. Det är dess främsta uppgift. Den utstår mycket och den är byggd att tåla ännu mycket mer. Det är mot den bortre väggen ögonen söker sig när stormar tjuter och objudna vindars trevande fingrar letar sig in genom knappa springor. När otryggheten knackar på. När det knakar i husets väsen och vibrationer får stommen att protestera i vånda. Den bortre väggen står emot. Det är vad den gör.
Vår egen bortre vägg - Hur ser den ut? Vad i oss är det som står emot när stormar rycker och sliter i våra kroppar och själar. Hur är vi byggda och hur klarar vi ut de svåra stunder som emellanåt plågar och hemsöker. Var befinner sig vår egen bortre vägg. Fladdrar ett vinddrivet skuggspel över en kylslagen insida eller är den kanske värmd av en blek men närande vårsol. Kan man med handen, eller i själen känna värmen från utsidan? Hur djupa är den bortre väggens rötter? Står den på en solid grund - Ett fundament som gör den trygg och stadig i alla väder, eller är den ett hafsverk. Den bortre väggen har en utsatt position. Den bortre väggen står emot. Det är vad den gör.
Oavsett hur ditt eget inre hus är byggt. Om än den bortre väggen står emot den bitande kalla, frostbelagda nordan eller mot ett stormande regnpiskat sydväst. Den bortre väggens uppgift är att stå emot, både hetta, fukt och kyla, under svåra tider och tunga prövningar. Hur väl du har byggt den är ett resultat av många kriterier. Av vad du har byggt. Av hur du har byggt. Hur ditt fundament ser ut och hur djupt det är rotat. Har du byggt i trygghet bland andra, eller ensam på en utsatt plats där elementen brottas med din existens. Att bygga ett hus på ofri grund är sällan en god idé. Att förlita sig på beprövad teknik ger ofta trygghet. Att innovatörer och nya tekniker ofta stöter på motstånd är känt, men resultatet kan ibland förbluffa. Och få är det väl som idag bygger borgar i sten. Utveckling och framsteg hör ihop med människan. En varelse skapt för förändring. Den bortre väggen står emot - Det är vad den gör. Den rämnar inte!
Morgan Åvitsland